Så..vad skall du göra i sommar..?

I samma stund jag slog upp ögonen i morse insåg jag att det var något som inte stämde… Så här tyst brukar det inte vara när jag vaknar..? Bruset från gatan utanför som vanligtvis brukar vara fullt trafikerad av morgonpendlare gjorde sig inte till känna. Snarare tycktes den mer fridfull med sin frånvaron av bilar.

Det är måndag och första semesterdagen för majoriteten svenskar. För många innebär de kommande sommarveckorna en möjlighet att få umgås med familj och vänner. Det vi längtar efter att ha tid till resten av året står nu alldeles här framför oss. Men att umgås med nära och kära under en längre tid, hur mycket vi än älskar dem, kan vara rätt så utmanande. Och kanske undviker vi det hellre om vi kan?

Jag hoppar på cykeln och korsar gatan. Kan det inte alltid vara så här tänker jag. Lugnt och skönt. Det är få cyklar som trängs vid cykelöverfarten och försöker hinna över först på grönt. Det är allt bra skönt att inte behöva anpassa sig till andra och kunna ha allt detta utrymme för sig själv.

I boken, Att växa genom möten, skriver Kay Pollak om hur varje människa vi möter har något att lära oss. Och att det är just genom möten med andra människor som vi växer som vuxen. Boken innehåller tips, råd och enkla övningar, allt i syfte att locka fram en slags medvetenhet om vårt eget beteende, och hur vi genom att öva våra tankar kan lära oss att se saker på fler sätt.

Ett av kapitlen jag fastnade särskilt vid, var den om tanken att det bara finns två sätt att förhålla dig till andra människor. Antingen gör vi det utifrån rädsla eller utifrån kärlek. Det finns inget däremellan.

Kay föreslår att kärlek alltid innebär en förening av något slag. En rörelse mot. Medan rädsla alltid innebär en separation. En rörelse bort ifrån någonting. Kan det vara så? Och vad skulle det betyda för dig?

I konflikter till exempel, som uppstår i alla olika slags sammanhang, men särskilt i relationer med dem vi känner bäst. Med dem vi vågar visa alla våra sidor – good and bad. För att vara människa innebär ju att vi både har bra och sämre sidor.

Är dina ord, dina tankar, ditt sätt att möta människor ett uttryck för att skapa en vänligare omvärld, med mer acceptans, tålamod, förståelse..? eller är dina ord och handlingar en önskan om att bli mer sedd och älskad.

Vi har en skyldighet som vuxen att ta reda på vem vi är och hur vi kan bli den bästa versionen av oss själva. Inte bara för vår egen skull men för alla som berörs av vår närvaro. Vår familj, kollegor, studiekamrater, och vänner… Alla i vår omgivning.

Så istället för att låta ett missförstånd, eller en oskiljaktighet skapa avstånd mellan dig och din närstående, prova se konflikten som en övning. Där du får möjlighet att lära känna dig själv bättre och vad som får dig att må bra. Med andra ord, som ett konkret sätt att förstå dig – och andra bättre. En mini-kurs i personlig utveckling helt enkelt!

Jag är helt övertygad om att vi behöver varandra. Mer än vi tror och vågar kämpa för. Vilket förklarar varför vi många gånger hellre undviker konflikter än möter dem. Mer rädd för vad vi kan förlora än vad vi kan vinna och lära oss av mötet. Så, ja, jag kan erkänna att det ibland är underbart med mindre folk att anpassa sig till, som tex så simpelt som en vardagsmorgon i morgontrafiken. Men, det är med människor vi växer. Emotionellt, intellektuellt och mentalt. Ansikte mot ansikte.

Så, vad skall du göra i sommar? Varför inte använda din lediga tid till att utforska hur du möter din omgivning och vad dina tankar, ord och handlingar reflekterar? Uppmuntrar det förening, en rörelse mot eller separation ifrån? Och fundera verkligen på om det kanske är som Kay föreslår, att det enbart finns två slags möten. Antingen är det ett uttryck baserat på kärlek eller, motsatsen, rädsla. Låt din bror, syster, förälder, sambo, barn, bästa vän, eller vem än du tillbringar din tid med vara din lärare. Och passa på att läsa boken!

Ha en fantastisk sommar!