Mariell Ehlin
Yoga World
Livsstil

Stanna. Annars dör jag.

Häromdagen var jag hemma hos en god vän och vi kom att prata om träning i allmänhet, och människans naturliga behov av att röra på sig för att må bra. Hon nämnde då något som jag inte hört tidigare och som fick mig att tappa hakan.

När man gör något för första gången, vad det än är, brukar man uppleva det som lite obekvämt, vilket är en naturlig respons på att något är obekant. Det tar ofta ett par gånger innan man vänjer sig vid upplevelsen. Som att lära sig ett nytt språk, ett nytt jobb, köra bil, spela ett nytt instrument etc. Inget konstigt med det, eller hur? Och ju mer vi övar och upprepar, ju bättre blir vi på det vi gör. Det som först kan upplevas som obekant blir bekant och kanske t o m – roligt!

Min väninna, som är idrottslärare, berättade om elever hon haft under åren och som kunde uttrycka att de trodde att det var någonting fysiskt fel på dem då hjärtat slog så våldsamt i bröstkorgen efter exempelvis en löprunda. Eleverna uttryckte en oro och ett obehag av känslan att hjärtat slog så tungt och andningen blev så ansträngande. Mitt under löprundan kunde de tvingas tvärstanna, och utropa ”nu dör jag”. Kroppens fysiska respons på motion, som här beskrivs fungera fullt normalt, upplevs alltså som något onormalt.

Jag inser att jag är lyckligt lottad som fått växa upp nära naturen och med för föräldrar som fått mig uppskatta motion som en naturlig del av att leva. Vi läser dagligen om hur barn och ungdomar rör sig för lite nuförtiden och hur det riskerar hälsan i senare år. Men att i övre tonåren inte tidigare upplevt effekten av motion och träning är för mig svårt att hantera. Det måste måste vara något grundläggande fel i vårt samhälle när man levt nästan två decennier utan att lära sig hur kroppen fungerar, och att det är fullt normalt och mänskligt att bli andfådd och svettig som respons på t ex ett löppass?

Man behöver inte vara något träningsfreak eller någon övernaturlig hälsomänniska för att reagera på att något inte stämmer. Kanske behöver man inte ens tycka om att träna, utan mer se det som ett nödvändigt ont. Precis som vi lärt oss att vi måste borsta tänderna för att inte få hål. Och vi gör det. Kanske inte enbart för att slipper dyra tandläkarbesök?

Jag funderar ofta på hur mitt liv skulle se ut och hur jag skulle må psykiskt om jag inte fick eller kunde träna. På gymmet, i yogasalen, skogen, på cykeln… Rensa hjärnan, ändra perspektivet, och låta hela systemet få en omstart. Och ju äldre jag blir, desto mer tacksam blir jag för den möjligheten. Tanken på att aldrig fått uppleva belöningen av en befriande yogaklass eller svettigt träningspass är svårt att smälta.

Hur gör du din träning tillgänglig och intressant? Vad får dig att känna dig kraftfull och harmonisk? Dela gärna med dig!

Läs gärna:
Anders Hansens bok Hjärnstark om du är nyfiken på mer om hur motion påverkar din livskvalité.

1 kommentar

  1. Så bra skrivet , det är ju verkligen såsom fin vännina berättade om . När mina barn ( idag 24 och 26 år) var det inte så alls uppstyrt med dator , mobil och teknik så det har förändrats radikalt de senaste 25 åren !!! min tid när jag var ung på 70 talet fanns bara 2 kanaler . idag upplever jag att tv sittande inte alls är avkopplande längre om det inte är en bra film. För att jag skall må bra vill jag precis som när jag var barn vistas ute i naturen , cykla , promenera och paddla kanot . Numera har jag köpt en ny kajak underbar har dessa stunder varit i somnar så tacksam Förutom det så går jag på gym , rehab tränar och ” lufsar ” runt numera med min hund men det allra bästa jag vet är yogan med dig på onsdagar höjdpunkten i veckan för mig ❤️🙏❤️Ses senare idag

Lämna ett svar till Susanne Avbryt svar

Hantering av personuppgifter

Denna sida använder information som kan kopplas till dig som besökare, för att förbättra och anpassa upplevelsen. Mer information finns i våra användarvilkor. Läs igenom informationen och klicka nedan om du samtycker.