Livsstil

Varje dag bombarderas vi genom media av händelser. TV, radio och appar skriker ut nyheter som i de allra flesta fall är negativa, och som vill få oss att tro att vi inte är tillräckliga som vi är.

Jag är övertygad om att detta i sig inte är en spegling av samhället överlag, utan snarare ett resultat av att negativa nyheter helt enkelt säljer bättre och efterfrågas i större utsträckning än positiva nyheter. Kanske går det tillbaka till vårt beteende från vårt liv på savannen. Vi dras till sensation och dramatik för vi är programmerade att spana, hålla utkik och oroa oss för faror och hot.

People may or may not stop to look at the sunset,
but they will ALWAYS look at a car crash.

Men till följd av detta upprepande flöde av negativ information som vi blir matade med till frukost, middag och kväll blir såklart också våra tankar, drömmar och relationer påverkade. Negativt.

Så, föreställ dig för ett ögonblick hur det skulle vara att starta dagen med något som påminner dig om att du är tillräcklig precis som du är. Att du är unik. Ord som påminner dig om att du redan har allt du behöver. Innan du automatiskt slå på TV:nyheterna på morgonen. Och utan att för den skull förtränga eller stänga ute betydelsen av miljömedvetna och hälsosamma val.

Thich Nhat Hanh är en zenbuddhistisk munk, lärare och fredsaktivist som 1967 nominerades av Martin Luther King till Nobels fredspris. Häromdagen fick jag en av hans fina texter skickat till mig. Det han skriver får mig komma ihåg att livet är fullt av goda nyheter. Också.

Stand Tall in our True Callings
They don’t publish the good news.
The good news is published by us.
We have a special edition every moment,
and we need you to read it.
The good news is that you are alive,
and the linden tree is still there,
standing firm in the harsh winter.
The good news is that you have wonderful eyes
to touch the blue sky.
The good news is that your child is there before you,
and your arms are available:
hugging is possible.
They only print what is wrong.
Look at each of our special editions.
We always offer the things that are not wrong.
We want you to benefit from them
and help protect them.
The dandelion is there by the sidewalk,
smiling its wondrous smile,
singing the song of eternity.
Listen! You have ears that can hear it.
Bow your head.
Listen to it.
Leave behind the world of sorrow
and preoccupation
and get free.
The latest good news
is that you can do it.

–Thich Nhat Hanh

Häromdagen var jag hemma hos en god vän och vi kom att prata om träning i allmänhet, och människans naturliga behov av att röra på sig för att må bra. Hon nämnde då något som jag inte hört tidigare och som fick mig att tappa hakan.

När man gör något för första gången, vad det än är, brukar man uppleva det som lite obekvämt, vilket är en naturlig respons på att något är obekant. Det tar ofta ett par gånger innan man vänjer sig vid upplevelsen. Som att lära sig ett nytt språk, ett nytt jobb, köra bil, spela ett nytt instrument etc. Inget konstigt med det, eller hur? Och ju mer vi övar och upprepar, ju bättre blir vi på det vi gör. Det som först kan upplevas som obekant blir bekant och kanske t o m – roligt!

Min väninna, som är idrottslärare, berättade om elever hon haft under åren och som kunde uttrycka att de trodde att det var någonting fysiskt fel på dem då hjärtat slog så våldsamt i bröstkorgen efter exempelvis en löprunda. Eleverna uttryckte en oro och ett obehag av känslan att hjärtat slog så tungt och andningen blev så ansträngande. Mitt under löprundan kunde de tvingas tvärstanna, och utropa ”nu dör jag”. Kroppens fysiska respons på motion, som här beskrivs fungera fullt normalt, upplevs alltså som något onormalt.

Jag inser att jag är lyckligt lottad som fått växa upp nära naturen och med för föräldrar som fått mig uppskatta motion som en naturlig del av att leva. Vi läser dagligen om hur barn och ungdomar rör sig för lite nuförtiden och hur det riskerar hälsan i senare år. Men att i övre tonåren inte tidigare upplevt effekten av motion och träning är för mig svårt att hantera. Det måste måste vara något grundläggande fel i vårt samhälle när man levt nästan två decennier utan att lära sig hur kroppen fungerar, och att det är fullt normalt och mänskligt att bli andfådd och svettig som respons på t ex ett löppass?

Man behöver inte vara något träningsfreak eller någon övernaturlig hälsomänniska för att reagera på att något inte stämmer. Kanske behöver man inte ens tycka om att träna, utan mer se det som ett nödvändigt ont. Precis som vi lärt oss att vi måste borsta tänderna för att inte få hål. Och vi gör det. Kanske inte enbart för att slipper dyra tandläkarbesök?

Jag funderar ofta på hur mitt liv skulle se ut och hur jag skulle må psykiskt om jag inte fick eller kunde träna. På gymmet, i yogasalen, skogen, på cykeln… Rensa hjärnan, ändra perspektivet, och låta hela systemet få en omstart. Och ju äldre jag blir, desto mer tacksam blir jag för den möjligheten. Tanken på att aldrig fått uppleva belöningen av en befriande yogaklass eller svettigt träningspass är svårt att smälta.

Hur gör du din träning tillgänglig och intressant? Vad får dig att känna dig kraftfull och harmonisk? Dela gärna med dig!

Läs gärna:
Anders Hansens bok Hjärnstark om du är nyfiken på mer om hur motion påverkar din livskvalité.